I går kväll vankades det kalas ute i Brunamåla när Anders "AK" Karlsson hade sitt 40-årskalas. En mycket trevlig tillställning ska tilläggas där det sannerligen inte saknades något, speciellt inte i spritbuffén. Det har kännts idag att man nyttjade den buffén till fullo.

Jag började festandet hemma hos Pelle Åsberg i Lindås med att följa Kalmars match mot Degerfors i Svenska Cupen där slutresultatet skrevs till hela 6-1. Jag hade dessvärre innan matchen satt en ansenlig summa pengar på resultatet 5-1 i Kalmars favör och blev därför besviken när Daniel Sobralenense i matchens slutskede elegant skickade in sexan bakom Degerfors keeper. Rasmus Elm bjöd på stor konst när han urtjusigt åkte slalom mellan värmländska backar som om om de vora division-6-spelare och serverade sedan Abiola Dauda som knappast kunde missa det läget.

Vi var ett helt gäng grabbar som förfestade hos Åsberg för att sedan i samlad trupp åka buss ut till Brunamåla där AK i sitt föräldrarhem som sagt bjöd till fest. 18.30 drog spektaklet i gång och 18.35 började jag redan känna mig onykter och den känslan skulle komma att förstärkas senare under aftonen.
Jag hamnade vid ett bord där bland andraäven Mattias "Spärren" Johansson,Linda Fyhr och hennes kille som hette Robban om jag inte missminner mig, huserade.

Efter en utsökt måltid så var det dags för den väntade tipsrundan och här märktes det tidigt att AK hade toppat lagen. Mitt lag, lag 1, bestod av Lisa Franzén, Emma Moline,Linda Fyhr med pojkvän och vi kände att detta lag skulle bli svårstoppat. Det hade också blivit om vi inte missat en fråga vilket ledde till att vi skrev svaren i fel ordning under återstoden av rundan och det innebar i sin tur att det inte blev så värst många rätt för oss.
Efter diverse musiktävlingar och obegränsat med grogg bestämde vi oss runt 01.30 för att cykla hem. Jag blev tilldelad en cykel av min sambo men efter att ha synat skogen lite för nära vid ett tillfälle när vägen svängde och jag inte gjorde det så gjorde vi ett omarrangemang vilket ledde till att Johanna skjutsade mig på ett föredömligt sätt genom de mörka Emmabodaskogarna denna natt. När vi utan fadäser till slut nådde hemmet så hängde Jojje på hem till Emelie Nyström för eftersläckning medans undertecknad inte kvalificerade till den festen utan i stället fick ta kvällen och det var välbehövligt vill jag lova, jag somnade mer eller mindre i fallet mot madrassen i min säng.
På det hela taget en mycket trevlig fest med horder av trevliga människor som jag gärna festar med fler gånger.
Tack AK!

I dag har dessvärre varit en dag modell tyngre då man vaknade med en betongkeps som inte var av denna värld och inte försvann den heller. Först efter en grillmiddag hos svärföräldrarna i Broakulla blev ordningen återställd. God mat är det enda som hjälper mot söndagssjukan.

Vårsäsongen i fotbollen är över och nu är det sommaruppehåll i en dryg månad med undantag för de frivilliga träningar vi har lagt in på torsdagskvällar. Jag har förvisso inte tränat den senaste månaden men tycker likväl att det ska bli skönt med sommaruppehåll. Speciellt med åtta raka vinster i ryggen.
Det kommer att bli en spännande höstsäsong som förhoppningsvis slutar med att vi har återtagit vår plats i femman när säsongen summeras.

Det ryktas om att det är fest på IP på lördag då den klassiska kubb/grillkvällen ska äga rum. Vi spelade drömkubb i den turneringen förra året då vårt lag, som bestod av svärfar Svante,Johanna och jag, tog sig till semi-final men där blev vi bortdömda och lyckades inte att besegra våra opponenter med Dennis Randewall i spetsen. Det ska bli ändring på det i år.

I kväll spelas EM-finalen med mig och hundratals miljoner fotbollssupportrar som åskådare. Vinner Tyskland vinner jag 460 kronor men ändå känns det nästan som om jag hoppas att spanjorerna tar hem det. Det är på något sätt deras tur. Sedan har jag alltid gillat Carles Puyol. Jag tycker hans evinnerliga slit i det spanska mittförsvaret är värt att nämnas.
Jag tror att matchen avgörs på straffar med Spanien som segrare.

/~~/

I kväll sparkades höstsäsongen i gång på IP. Lite väl tidigt för höstsäsongen att börja kanske någon tycker men oftast gör man så att man flyttar en eller två matcher från höstsäsongens ordinarie start i början av augusti till slutet av juni av den enkla anledningen att många har sina semestrar i början av augusti och är därför kanske inte hemma.

Matchen i kväll var mot Örsjö IF och forsen ställde upp laget så här
MV: Axel Karlsson
YB: Henrik Nordström, Dennis Randewall
MB: Marcus Joelsson, Robin Franksson
YM: Andreas Klevtun, Peter Andersson (C)
IM: Henrik Svensson, Hampus Eriksson
ANF: Oscar Ahlström, Adam Wellrup
AVB: Anton Gustavsson (in 30), Magnus Lundegårdh (in 60) och Charlie Dziobek (in 75)

Jag följde alltså denna kamp från läktaren tillsammans med Jojje,Johannes och Linda och fick se en ganska trevlig fotbollsmatch. Johansfors började piggast och hade bollen ganska mycket utan att för den sakens skull skapa så väldigt mycket inledningsvis. Den lilla tid Örsjö, för dagen i mörkblått, lånade bollen hände egentligen ingenting av rapporteringsvärde.
Det var dock ganska tufft på plan, tufft men juste från bägge håll även om jag tyckte att golvningen av Lillen borde ha resulterat i ett gult kort för Örsjö-spelaren eller åtminstone frispark i vår favör. Nu blev inte fallet så. Lillen tvingades emellertid att byte till följd av den situationen och lämnade sin plats åt hemvändande Anton Gustavsson.
Jag kan inte med säkerhet säga om det var innan eller efter bytet som Johansfors tog ledningen men det var i alla fall runt halvtimmen spelad av första när Pettan kom runt på sin kant och avlossande kanonen vilket ledde till att Örsjös målvakt fick lämna retur, en retur som ungefär halva Johansfors IF såg ut att vilja sparka in men där notoriske målskytten Adam Wellrup var först framme och distinkt och välplacerat gav JIF ledningen. Det resultatet stod sig halvleken ut.

I pausen passade jag på att testa en av de beryktade tjocka grillkorvarna som Roy Randewall grillade med enastående resultat.

I andra halvlek sedan så tyckte i alla fall jag att Johansfors var sämre än tidigare i matchen och jag var ett tag lite orolig för ett ÖIF-mål. En oro som dessbättre bara stannade vid oro. Efter ungefär en kvart av andra så fick Oscar Ahlström bollen på vår högerkant, såg Pettan i straffområdet och slog ett alldeles briljant inlägg, så briljant att det letade sig rakt in i mål via stolpen och resultatet var nu 2-0 till forsen.Efter detta var dominansen fullständig från vårt håll. Ett par riktigt fina anfall med Dennis i spetsen som med sina överlappslöpningar gav tränaren Per glädjetårar. Dock fick ordförande alldeles för lite lön för mödan för allt som oftast slogs bollen bort innan den hittade ut till Dennis.
Efter att Johansfors missat en hel del klara lägen beslöt sig med en kvart kvar Örsjös mittback att bjuda Wellrup på ett friläge och vi som känner Adam vet ju hur han brukar förvalta dom, med att skjuta bollen så långt utanför att Johnny Elm på sin lunchrast från bruket brukar cykla upp med ett nät bollar ett par gånger i veckan...nä skämt och sido, Adam är vår säkraste avslutare och gjorde inget misstag när han bredsidade in 3-0 till oss och därmed punkterade han matchen.
Tre nya färska pinnar till Johansfors och nu, ja nu får Åseda se upp för vi kommer inte att ge oss förrän vi är förbi.
Sammanfattning:
1-0 Adam Wellrup (8:e målet denna säsong) 30´
2-0 Oscar Ahlström (8:e även för honom) 60´
3-0 Adam Wellrup (9) 73´

Matchens tre bästa spelare i Johansfors IF var enligt mig:

*** Adam Wellrup
**  Marcus Joelsson
*   Andreas Klevtun

Motivering: Wellrup får trean idag för att han avgör matchen med sina två mål och för sitt slit. Joelsson får sina poäng för sitt fina försvarsspel och Klevtun för sin fina kämparinsats och tuffa spel.
Jag vill också ge ett hedersomnämnande till Axel i holken som gör den ena stabila insatsen efter den andra. Dock har du lite för lite att göra för att få någon poäng i dag Axel.

Sammanlagda ställningen i poängligan
15 poäng, Adam Wellrup
12 poäng,  Peter Andersson.
8 poäng, Oscar Ahlström
7 poäng, Hampus Eriksson
4 poäng, Marcus Joelsson
3 poäng, Axel Karlsson & Anton Gustavsson
2 poäng, Henrik Nordström & Henrik Svensson
1 poäng, Dennis Randewall, Andreas Klevtun & Robin Franksson


/~~/

Uppenbarligen var inte dom lagen som spöade Sverige i gruppspelet så värst dåliga ändå. Både ryssarna och spanjorerna är nu klara för semifinal vilket återställer en del äv äran för det svenska landslaget. Dessvärre återställer det inte mitt bankkonto som tog mycket stryk under EM-resan till Österrike utan att i gengäld få en enda futtig pinne tillbaka av Zlatan och de övriga. Men vad fan...man fick ju se Liechtenstein.

Olof Mellberg är den enda svensk som får godkänt av mig under turneringen eftersom jag anser att trots att både Ryssland och Spanien gått till semifinal så var Sverige ändå inte bra. Jag tyckte det syntes ganska tydligt på plats att flera av spelarna inte drar riktigt jämnt med varandra och gestikulerar uppgivet så fort någon lagkamrat gjort något mindre begåvat. Jag tillhör den kategorin som inte tror att man blir bättre fotbollsspelare av att se sådana gester på planen, visst måste man tåla att bli tillsagd och tillrättavisad om man inte sköter sitt arbete, speciellt på landslagsnivå, men det tråkiga var att jag aldrig såg samma spelare applådera eller göra någon uppmuntrande gest när lagkamraten gjorde något bra. Det var nog när allt kommer kring nästan det första man fick lära sig när man började sparka boll.

Olof Mellberg är för övrigt, trots att han själv inte vill, Sveriges rättmätige lagkapten. Utan tvivel. jag såg vilken pondus han hade på planen. Till och med Zlatan lyssnade på honom.

Har varit och jobbat idag för första gången på ett bra tag. Det kändes sådär i början men efter ett tag så kändes faktiskt ganska bra. 
Ska också träna i kväll för första gången på länge vilket jag ser fram emot med glädje. Ska bli kul att snacka lite skit i omklädningsrummet igen. Och för all del även att röra lite på sig...

Min gamla klassiska fingerskada har börjat spöka på allvar igen. Denna gången verkar det som om en del av det verktyg jag med perfekt precission massakrerade insidan av mitt vänstra pekfinger förra november, verkar vilja komma ut nu. Självmant dessutom. Två dagar innan jag äntligen ska få röntga fingret för att kolla om det finns något kvar därinne. Men jag kan alltså redan nu konstatera att om röntgenapparaten på Kalmar sjukhus missar denna metallbit så har Kalmar Läns Landsting bekymmer modell större.
Jag avskyr dessutom sjukhus. Det är någonting med den tragiska doften.

Kan inte riktigt släppa ryssarnas framfart i EM. Ledda av världens just nu hetaste spelare Andrei Arshavin från Zenit St. Petersburg så hoppas jag innerligt att man gör processen kort med kvarvarande motstånd också. Jag hoppas bara inte dom överskattar sig själva mot spanjorerna för jag kan lova att Villa,Torres,Capdevila och övriga i det spanska laget inser att matchen inte kommer bli lik den i gruppspelet som man van med klara 4-1.

Visst hade det väl varit ganska häftigt att se Ryssland-Turkiet i final i EM. Av två anledningar faktiskt. Dels givetvis att inte en själ på förhand någonsin hade kunnat förutse en sådan finalmatch och dels, och detta är ett intressant faktum tycker jag, dels ligger den stora merparten av respektive länder faktiskt inte i Europa utan tillhör på kartan Asien. Dock är bägge länderna medlemmar i UEFA vilket gör dom fullständigt europeiska i detta fall.
En final i Europamästerskapen mellan två till största delen asiatiska stater. Ja, gärna för mig. Jag har fortfarande inte glömt Fenerbahces hemmamatcher i CL i höstas och antar att om det  turkiska landslaget kan spela på en liknande nivå eller bättre, ja då kommer tyskarna att få problem i semifinalen.
Jag hoppas det blir så. Ryssland-Turkiet i final i EM.

Tampa valde som väntat Steven Stamkos med sitt förstaval i draften och förstärkte därmed sin redan starka offensiv med världens just nu hetaste talang. Men precis som Martin skriver i kommentarsfältet på föregående inlägg så var det historien om David Carle som fick de flesta att höja på ögonbrynen.
David Carle fick någon vecka innan draften (han låg omkring plats 65 på rankingen inför draftspektaklet) att han led av en hjärtsjukdom som kunde innebär att han hjärta stannade vid extrem ansträngning. Carle blev givetvis förkrossad över detta faktum att han kämpat så hårt och länge för att nå sitt stora mål, att bli draftad men att det nu var ett minne blott. Så var inte fallet... Nu offrade Tampa Bay Lightning sitt sista val i sjunde rundan, 203:e totalt, till att bara för David Carles egen skull drafta honom med motiveringen av Lightnings Oren Koules: ,"Grabben har jobbat hela sitt liv för att bli draftad och jag såg ingen anledning till att han inte skulle bli det."
Jag vet inte vad man ska säga om det riktigt. Visst var det en väldigt fin gest av Tampa, det var det faktiskt men det känns på något sätt så väldigt amerikanskt.

Nu ska jag damma av fotbollsdojorna!
/~~/

Och så var man då hemma igen efter en veckas supportande i Österrike. Dessvärre blev det inte en enda svensk poäng under vår tid i Innsbruck vilket var en stor besvikelse men samtidigt så är det bara att inse faktum att spelar man så uselt som man gjorde mot Ryssland, ja då blir det ingan poäng.
Jag tänkte sammanfatta veckan lite grand för er:

Observera att detta inlägget blev väldigt långt så spring och hämta en kopp kaffe innan du börjar läsa!

12 juni

Här började hela äventyret så smått med att Johanna och med tåg tog oss till Malmö för att träffa våra kumpaner på resan, Marcus och Ann-Sofie. Vi mötte dom på Malmö central och åkte därefter till eras lägenhet med ett gäng nyinköpta pizzor och inväntade mest morgondagen.

Jojje börjar bli sugen på att komma till Östrerrike

13 juni

Fredagen den 13:e... och jag skulle upp i luften. Fy fan. Jag tillhör det släktet som inte finner någon större njutning i att flyga. Det betyder emellertid inte att jag är rädd för att flyga för det är jag inte, däremot är jag livrädd för att störta. Nu gick första flygresan mellan Köpenhamn och Frankfurt utan några som helst problem och väl i Frankfurt efter att fått i sig lite mat så gick nästa flygresa (Frankfurt-München) av bara farten bortsett tidernas luftgrop som fick såväl mig aom övriga passagerare att snabbskissa testamentet i huvudet. Jag satt och drack kaffe i planet när gropen kom och på värsta serietidningsmanér så höll jag i koppen medans kaffet svävade en decimeter ovan för den. I serietidningar hade dock kaffet fallit ner i koppen igen, så var inte fallet denna gång utan mina byxor och stolsryggen framför mig fick ta värsta smällen. En amerikan som satt jämte mig skrev till och med ner situationen i sin dagbok (ja, jag sneglade lite på vad han skrev).

På planet till Frankfurt

Väl i bundeslandet Bayerns huvudstad München så fick vi relativt enkelt tag i en minibuss som åtog sig att köra oss till Innsbruck vilket vi nappade på omgående. Det sades att det var ungefär 20 mil mellan städerna men jag ger mig fan på att han körde dom milen på 75 minuter. Fy in i helvete vad fort han körde. Jag kan inte det tyska vägnätet i huvudet men jag antar att det var Autobahn (eller något liknande) för folk körde så ofattbart fort så här fortsatte minnesskissningen på testamentet. Väl framme i Innsbruck gick det dock inte lika fort för vår vän chauffören men när vi efter en dryg timmes tur inne i staden började närma oss Camp Sweden så började man bli sugen på att komma fram och komma igång.
Då kom ett litet bakslag, det är konstigt för det kommer alltid några sådana vad man än gör, vi visste sedan tidigare att vi inte skulle få plats på campen och att dom i stället hade bokat in oss på ett hotell 300-400 meter fram svensklägret. Så var det kanske inte riktigt. Visst hade dom fixat ett boende till os men att nämna ordet hotell och detta gästhus i samma mening är väl kanske att ta i. Eichhof hette stället och var väl mer ett vandrarhem/bondgård som låg ettt par kilometer från campen och som antagligen var omodernt redan första gången Innsbruck hade vinter-OS.
Jojje tvivlade lite och jag fick lura i henne två ordentliga whiskypinnar för att det inte skulle bli ett bryt och min taktik lyckades
På kvällen gick vi ner för att kolla på campen och för att dricka öl i öltältet därnere där stämningen var helt sjuk så här dagen innan Sveriges match mot Spanien. Holland spelade på TV och det lärde jag mig tidigt att Sverige har en enda allierad (dom flesta andra bryr sig inte ett skit om vårt landslag) och det är dom orangeklädda holländarna. Sverige och Holland hejar på varandra så länge man inte möts och det var tydligt i öltältet när holländarna gjorde processen kort med fransmännen.
Och om Holland är våra allierade så är tyskarna det inte. Fast dom är det ingen som gillar i landslagsfotbollssammanhang. Alla vill att dom ska åka ut och österrikarna själva avskyr sin storebror nåt enormt. Dom har mycket starkare band med schweizarna.
Vi sov gott den natten med morgondagens uppgifter i drömmarna...


14 juni

Matchdag. Sverige- Spanien på Tivoli-Neu-Stadion i centrala Innsbruck. Vi steg upp i god tid och käkade frukost på gästhuset. Frukosten var det absolut inget fel på och vi började redan här inse att det var nog ändå ganska skönt att vi bodde en liten bit i från campen, ialla fall när man skulle sova för då var det tyst där vi bodde, det var det inte på Camp Sweden.
Vi drog på oss våra match tröjor och målade flaggor på oss och sedan åkte vi in till Innsbrucks innerstad som var helt avstängd till förmån för alla supportrar som skulle förfesta inför matchen. Fan Zone som det kallades var ett blågult hav redan vid klockan 11 på förmiddagen. För all del, inte bara blågult, spanjorerna var där med men inte riktigt i samma utsträckning som svenskarna. Det sades att ungefär 75 000 fans var där och utav dom var nog 2/3 svenskar kändes det som. Min gamla tränare Daniel "Dala" Fredriksson och hans sambo Martina Gustafsson befann sig i Innsbruck för att även dom se matchen, jag drog i väg ett SMS till Dala för att se om han var ölsugen, en minut senare möttes vi mitt i bland allt folk, han hade inte en hunnit svara på meddelandet. I bland är världen liten.
Ölen flödade och hejarramsorna avlöste varandra och stämningen var nästan sådär magisk som man hade förväntat sig framåt eftermiddagen. 

Marcus, Ann-Sofie,Jojje, jag,Martina och Dala tror på svensk succé i kvällens match på Tivoli-Neu

Spanjorerna var mycket vänligt inställda och drack öl och sjöng med svenskarna. Fotboll förbrödrar. Sannerligen gör den det för när det sedan var dags för alla tusentals svenskar att börja ställa upp sig i den marsch vi skulle vandra i till stadion så hängde många spanjacker med oss även om de allra spanjorerna gick i sitt egna tåg. Innan vi kom fram tillstadion och efter ett otal vätskekontroller och även diverse pissepauser (en trottoar såg ut som om den hade stått i hällregn i en månad) så stannade vi först vid Expressens buss där dom från taket slängde ut supporterprylar i mängder. Jag var bäst av alla i hela jävla Innsbruck på att fånga det dom slände ut. Det gick så långt att en gubbe med tysk (!) matchtröja stövlade fram och frågade om han fick ta lite grejer av mig. Det fick han inte med hänvisning till de frostiga relationerna alla länder har med tyskarna. Där emot gav jag en liten kille i svenska matchtröja något slags handske.

Väl framme vid stadion så var det säkerhetskontroll modell större och allt skulle kollas igenom. Vi hade videokamerna, vilket var förbjudet, med oss fast den gömde vi så väl i Johannas väska att den blev inte upptäckt. 

Tillslut satt vi då på våra platser på långsidan och bara inväntade spektaklet som inom kort skulle äga rum framför ögonen på oss.

Platserna var för övrigt sjukt bra, nästan mitten mitt bägge matcherna så det gjorde du bra Marcus!

Efter mäktiga framföranden av de respektive nationernas nationalhymner så blåste domaren i gång matchen som spanjorerna ägde i början och efter ett tag också tog ledningen i. Fernando Torres var målskytten och det kändes lite tråkigt ändå eftersom Sverige faktiskt spelade ganska bra. Nu dröjde det emellertid inte så länge innan Zlatan kvitterade spanjorernas ledning till ett öronbedövande jubel, vad man som tur väl var inte visste då var att detta var den enda gången man skulle få jubla på Tivoli-Neu under vår vistelse där.

Resten kan alla... David Villa sänkte Sverige med sitt 2-1 mål i 92:a minuten och då kändes tungt att vara på plats och titta på det röda hav av spanjorer som sjöng och skrålade.

Efter matchen stötte vi på Dala och Martina ännu en gång och beslutade oss för att gå ut och ta en bit mat tillsammans. Detta visade sig vara helt omöjligt efter som samtliga som var på matchen eller i stan eller i hela jävla Österrike tänkte samma sak så det var överfullt på varenda ställe så efter ett par timmars (!) traskande i staden så gav vi upp och skiljdes åt. Strax efter detta fick vi tag i nån sunkig pizza som fick agera kvällsmat åt hungriga och besvikna svenska magar.

Taxi-problemet var senare nästan ännu värre. För när alla hade ätit ville alla åka hem och då fanns det inte taxibilar/bussar till alla så det blev en jävla kamp om dom bilar som kom.

Efter någon timmes kämpande fick vi tillslut tag i en som körde oss hem och väl hemma var det sova som gällde. Utmattade efter en dag som började fantastiskt men som slutade lite mindre fantastiskt.

Ann-Sofie, en glad spanjor och Jojje

15 juni

Att åka till Tyrolen utan att åka linbana finns inte så därför beslöt vi att vi skulle åka upp i en som kallades för Muttereralmbahn och som gick 1600 meter upp. Jag tänkte med skräckblandad förtjusning på scenen i en James Bond-film där Jaws biter av en sådan wire och  korgen störtar mot avgrunden. Så dramatiskt blev aldrig denna färd då det mest på minde om att åka skidlift. Utsikten var dock fenomenal och Innsbruck låg vackert långt därnere. Vi käkade lite middag på restaurangen på berget och sedan åkte vi ner och konstaterade att det inte kunde vara så värst långt att gå hem så vi började vår vandring och fyra timmar och ett gäng felbeslut  senare så var vi hemma med ganska så svårt sargade fötter och behovet av en öl var stort. Kvällen fördrevs med kortspel och öldrickande.

16 juni

Ytterligare en mellandag som skulle fyllas med aktiviteter. Vi började spekulera i om vi skulle försöka ta oss ner till den italienska staden Bolzano eller om vi skulle försöka ta oss in i det lilla furstendömet Liechtenstein som bägga två låg ungefär 20 mil bort från Innsbruck. Vi gick till tågstationen och samlade på lite information och beslutade att vi skulle snacka igenom detta hemma om vilket resmål vi skulle ta och sedan förverkliga resan under morgondagen.

Dagen i övrigt veks åt Innsbruck där vi traskade runt och tittade på sevärdheter, balnd annat ett jävligt upphaussat gyllene tak, och käkade Sacher-bakelser på cafe och förståss så drack vi även en hel del öl på diverse uteserveringar i stan.

På kvällen gick vi upp till Camp Sweden för att titta på kvällens matcher i öltältet. Marcus och Annso skulle surfa lite på ett internetcafé där så Jojje och jag gick för att se om vi kunde hitta klanen Fagerström (bland andra Peters bror och far)som skulle bo på campingen. Vi hittade dom inte tyvärr. Det var då det hände... det var då jag fick syn på honom, sittandes vid en husbil med ett gäng kompisar. Nicklas Bäckström, Washington Capitals svenska stjärna.

Eftersom jag inte vågade gå fram till honom så lät jag situationen rinna ut i sanden.

Dock skulle det hela lösa sig på kvällen för Bäckström och hans gäng satt nere i öltältet och kollade på fotboll och då passade vi på att ta en bild med mig och honom. Mycket trevlig grabb dessutom. Och stark , fy in i helvete vilka muskler han hade. Fotbollsspelare i all ära för att spela hockey krävs det män. Stora starka män.

Jag och Nicklas Bäckström

Vi tog också det lite udda beslutet att under morgon dagen ta oss till Liechtenstein via den österrikiska gränsstaden Feldkirch.

17 juni

Liechtenstein alltså. Ett litet litet land inklämt mellan Österrike och Schweiz dit inte särskilt många svenskar har rest. Det var lite det som fällde avgörandet i valet mellan Liechtenstein och Italien.

Vi började vår resa från Innsbrucks tågstation med slutstation Feldkirch. Tågresan gick bra och det fanns sannerligen en del oslagbara vyer att titta på genom tågfönstret. Den ena skidorten efter den andra passerades (jag antar att det är mer snö där på vintern dock) men vackrast var nog St. Anton. Efter knappt två timmars tågresa så var vi framme i Feldkirch och därifrån tog vi en vanlig linjebuss in i Liechtenstein med huvudstaden Vaduz som mål.

Vi åkte buss en halvtimme och under den tiden had vi mer eller mindre åkt igenom hela furstendömet. Vi klev av på busstationen Post Vaduz och började med ens leta efter ett juste matställe och vi hittade ett som vi kände såg ganska OK ut. Vi gick in och eftersom vi allesammans var hungriga så fastnade vår blickar i menyn på något som liechtensteinarna kallade för EM-burgare (även här red man en hel del på EM-vågen och kallade sig själva för "EM:s mittenland"). Denna hamburgare skulle serveras med bakad potatis och någon röra till det.

Vi fick in våra rätter och vid första anblicken så kändes det som om personalen hade behövt åka till USA på studieresa i hur man serverar en hamburgare. Det var ingenting på den föruton en skiva bacon, inget bröd,ingen dressing, ingen sallad, inte ens en sån där äcklig jävla saltgurka var det på. Till denna kötträtt serverades två delade kokta potatis som lämnade en hel del att önska i konsistensfrågan.

Nu var vi emellertid så hungriga att vi med gog aptit satte i os vår mat och det var faktiskt ganska gott när allt kommer till kritan. Mätta och belåtna bad vi om notan och det var här man började bli varse att detta inte är ett vanligt land vi hamnat i. Nästan 700 kr( 67.70 euro) var priset för fyra hamburgare utan bröd, två öl och två coca-color. Vi blev antagligen groteskt lurade eftersom priserna i menyn stod angivna i den lokal valutan schweizer-franc och efter som vi inte visste riktigt vad den stod i så fick vi här stå vårt kasst.

Efter att på ungefär en kvart ha gått igenom landets huvudstad och fotograferat det mäktiga huset Vaduz där fursten bor. Slottet ligger högt uppe på ett berg och tittar ganska majestätiskt, nästa som i sagoböckerna, ner över den lilla huvudstaden.

Jag med Liechtensteins flagga i landets huvudstad Vaduz

 

18 juni

Laddade inför matchen mot ryssarna

Denna gång stod Ryssland för motståndet och även för sällskapet innan matchen. Ryssarna var kanske inte lika kärvänliga som spanjorerna men för den sakens skull inte alls otrevliga på något vis utan bara väldigt...ryska. Dom var ungefär så som jag hade föreställt mig, dom gick runt med flaggor med björnar på och inte nationsflaggan som 99,9 % av de övriga flaggviftarna från alla möjliga länder gjorde, de drack hellre sprit än öl men jag såg inte en enda ryss som fått för mycket i sig utan alla var bara glada och såg fram emot matchen. Mathias Fagerström hade tagit tåget ner och tog en öl i hop med oss innan han försvann vidare.

Anso,jag och Staffan Olsson

 

Marschen ner mot arenan var nästan ännu mäktigare denna gången och alla som gick med längs Innsbrucks gator ( som sidorna kantades av många tusen österrikare som imponerat tittade på när vi vandrade mot arenan). Halvvägs till arenan så stod där en polis av lite högre rang ( med tanke på hans fina uniform) och samtalade med en supporter om något. Jag gick förbi honom och frågade lite på skoj:

        "Do you wanna trade hats"?

        "It´s an easy trade for me"

Mössan med stort M

 

När vi senare skulle gå in på arenan band jag en svensk halsduk runt mössan så att bara skärmen syndes eftersom jag var lite osäker på hur vakterna skulle reagera på att en svensk supporter hade en sådan mössa på sig.

Inne på arenan var stämningen på topp när vi anlände och alla kände nog att detta kunde bli en magisk natt med en klassisk match att tänka tillbaka på.

Redan när nationalsångerna sjöngs så kändes det att vi var i underläge. " Du gamla, du fria" sjöngs först med ett mäktigt gensvar från publiken. Men efter den skulle den ryska sjungas och jag kan ärligt säga att jag ryser nu, i skrivande stund, för vilken djävulsk sånguppvisning den ryska klacken bjöd på med en volym som jag tror hördes till hamburgerrestaurangen i Liechtenstein.

Ryssarna var sedan bättre på precis allt. De vann med 2-0 men ialla fall för oss som satt där så kändes det som om 5-0 hade speglat matchen bättre. Svenskarna var så otroligt odugliga i den matchen att man skämdes bitvis och när man senare tänkte på hur mycket pengar man lagt på att få se matchen ja då mådde man riktigt dåligt.

En galen taxichaufför senare så var i faktiskt hemma i ganska rimlig tid denna kväll, faktiskt tidigare än efter matchen mot Spanien trots att den började tre timmar tidigare. Vi var trötta och längtade hem och gick och lade oss och sov.

19 juni

Marcus och Jojje i en park i München inväntar hemfärden

 

20 juni

Efter kampen åkte vi snabb tåg ut till Münchens flygplats där vi sov några timmar innan vi vid 6.30 på morgonen flög mot Köpenhamn och efter det tog Johanna och jag tåget vid 11.30 till Emmaboda och vid strax efter 14.00 så klev vi av tåget vid stationen här hemma och traskade hem och packade upp, tände upp grillen och firade midsommar för oss själva innan vi totalt utmattade somnade mitt i Kroatiens dramaförställning mot Turkiet där turkarna uppenbarligen drog det längsta strået.

På det hela taget en helt fantastisk resa men det bästa är alltid ändå att komma hem.

Övrig information:
Kändisar vi såg förutom fotbollsspelarena på plan.
* Nicklas Bäckström
* Anders Timell
* Magnus Uggla
* Henrik Schyffert
* Staffan Olsson
* Börje Salming
* Fredrik Reinfeldt
* Lars-Åke Lagrell