Har just svettats en stund nere i Flygthallen. Innebandy idag igen. Nu kan det kanske låta som om jag tränar innebandy mer eller mindre var dag men så är alltså inte fallet, däremot är jag mycket noga med att belysa det de gånger jag faktiskt gör det. I dag gick det ganska bra om jag får säga det själv, visst man är kanske inte den som springer mest och snabbast, men man springer lite i alla fall och som jag har sagt förut så tycker jag att innebandy är den form av motion som passar mig allra bäst.

Fredag är det ju som bekant. Dock har inte den där riktiga infunnit sig och det beror förmodligen till största delen på att jag ska jobba i morgon. Upp innan klockan fem är tanken och sedan jobba till två kanske. Plånboken brukar uppskatta den sortens aktioner, och en precis som undertecknad gillar plånkan att vara lite halvfull även om det händer jävligt sällan.

När jag kommer hem i morgon eftermiddag så blir det ryggläge i soffan med ögonen på mitt kära Nottingham Forest som kvalar för en Premier League-plats. Man ställs mot Blackpool i första omgången som spelas i ett hemma-bortamöte där vinnaren får en plats i världens kanske mest klassiska kvalfinal på Wembley. I den andra semifinalen spelar Cardiff mot Leicester. Cardiff som är från Wales är om jag förstått det hela korrekt för övrigt det enda icke-engelska laget som vunnit någon av FA:s tre stora arrangemang, (Premier League, FA-cupen och Ligacupen) då man vunnit någon av cuperna vid något tillfälle.

Jag har varit Nottingham Forest trogen sedan Stuart Pearce missade sin straff för England mot Västtyskland i 1990 års världsmästerskap i Italien. Bodo Illgner räddade Pearces straff med benskydden efter att "Psycho" dragit till för drottning och fosterland smällhårt mitt i målet och Illgner som chansade åt sitt höger räddade knappast utan hann snarare inte undan. Pearce var otröstlig efter missen och jag som human medmänniska kollade genast upp i mitt (fulla) fotbollsalbum vart den gode Pearce spelade och fann där att han tillhörde Nottingham Forest och beslöt mig utav sympati för den förfärade Stuart att som nioåring för evigt ge mina engelska fotbollssympatier till den klubben. Mitt intresse för klubben var allra störst under återstoden av 1990-talet ( och just 1990 återstod det en hel del...). Nottingham har under hela min supporterskapstid varit en jojo i alla tänkbara tabeller och divisioner, men under mitten av 90-talet var laget helt fantastiskt med underbara lirare som Stan Collymore, Steve Chettle, Ian Woan, Steve Stoan, Kingsley Black, Lars Bohinen, Alf-Inge Haaland, Brian Roy, Nigel Clough, Colin Cooper och Pearce själv för att nämna några, nämnas bör väl också den legendariske tränaren Brian Clough och hans eftreträdare Frank Clark. Martin Dahlin var ofantligt nära att hamna där efter succén i USA 1994, men det sket sig i slutet.
Det är med andra ord dags att ett av världens äldsta och mest klassiska lag åter får en inträdesbiljett till fotbollens finrum!

Var på babysim med Ellie igår. Hon gillar det. Fast hon uppskattade inte de kallsupar hon fick efter det att hennes far inte riktigt skött de grepp han blivit upplärd på. Efter simmet var det duschning förstås och på äventyrsbadet i Kalmar har man den varianten av duschar med en form av fotocell som man ska dra handen framför. Min kärvade givetvis men trots att det inte kom något vatten kände jag ändå att min kropp blev blöt. Jag undrade vad fan det var tills jag insåg att en mycket nöjd Ellie Sjöndin tömt blåsan på mig... Så kan det gå.

Förresten, är någon intresserad av att läsa mer om Stuart Pearce och hans fantastiska karriär vill jag å det starkaste rekommendera hans självbiografi "Psycho". Lätt den bästa biografi jag läst.

Såg en "nördig" dokumentärfilm i eftermiddags om ett gäng amerikanska ungdomar som var landets bästa rättstavare. Jävlar i havet vad säkra dom var. Många vet inte om det, men just rättstavningstävlingar eller "spelling bees" är otroligt populära och till och med ESPN direktsände från finalen. Filmen heter "Spellbound" och finns på Media Markt för det ringa priset av 19 riksdaler. Är man lite nördig som undertecknad och dessutom har ett litet intresse för språk och ord är filmen ett måste annars bör man nog ta en annan.

Det blir ingen fredagswhisky i kväll. Ska ju som sagt jobba i morgon så då spar jag den tills i morgon. Dock blir det ett par kalla pilsner och hemmagjorda hamburgare i kväll. Hamburgare är antagligen det allra bästa jag vet och bärs är jag också ganska svag för så ur matsynvinkeln så är denna fredagskväll perfekt.

Johan Franzén var fullständigt magisk i natt när han, när det gällde som allra mest, tangerade NHL-rekordet för poäng i en slutspelsmatch. Franzén tryckte dit hela fyra puckar och noterades dessutom för två assist. För er som inte är insatta i NHL så är detta ett rekord som varje NHL-spelare hade sålt sin mor för att få ha. Oerhört hög status med andra ord. Sedan var Franzén en videobedömning från att bli femmålsskytt och därmed ytterligare ett rekord rikare, men målet tilldömdes Todd Beruzzi istället så istället för 5+1 gick Franzén av isen med 4+2, samma antal poäng alltså men mål smäller högre i Johans värld vågar jag lova.

Jag vågar mig inte ut i höststormen för att se EIS match mot Älmeboda i kväll utan väljer att vara hemma i värmen och mysa med familjen, ett alternativ som slår de flesta fotbollsmatcher med mil.

/~~/