Även om jag mer eller mindre lagt av med att blogga så finns det inget som säger att det skulle vara olagligt att göra en mindre comeback på min egen blogg. Motivationen tryter förvisso fortfarande, men den finns där emellanåt och i kväll är ett sådant tillfälle så därför passar jag på att skriva lite grand.

Har spenderat eftermiddagen med att se Robin Söderling prestera fantastisk tennis och därmed också kvalificera sig för finalen i världens största grusturnering, Franska Öppna. I finalen väntar spanske Rafael Nadal, världens överlägset bäste grusspelare, men Robin slog honom i förra årets turnering och kan defintivt göra det igen.
Jag tror stenhårt på svensk seger på söndag.

Min favoritfriidrottare...not... Carolina Klüft fortsätter att göra sig själv till åtlöje. Hon är inte i närheten av att kvala in till EM. EM brukar annars mer eller mindre vem som helst få vara med i men Carro är i skrivande stund inte ens tillräckligt bra för att kvalificera sig för ett andra klassens mästerskap. För i helvete Klüft, svälj din jävla stolthet och börja med sjukampen igen. En gren där du var en atlet, en gigant, en idrottare i yppersta världsklass. Numera är du tyvärr bara en som en-gång-var-något-i-en-annan-gren. Svälj stolheten Carolina och träna sjukamp inför OS i London och visa världen vilken sjuhelvetes mångkampare du är. Längdhoppet kan du ägna dig åt sedan. Elitidrott är precis som industriarbete sällan kul, men man har lik förbannat ett ansvar att göra sitt jobb eftersom någon annan pröjsar just dig för resultat. Så är det.

Chicago lär vinna Stanley Cup...

I morgon kväll blir det 25årsfest hos brorsan. Ska bli riktigt trevligt.

Nu vågar jag inte skriva mer då risken för att den lilla motivation som trots allt infann sig ska försvinna igen.

/~~/