Sitter just precis nu på tåget mot vår vackra huvudstad och gör precis vad Henrik Rydström alltid gör när han åker tåg, nämligen bloggar. Visserligen vet jag inte om KFF:s lagkapten alltid bloggar när han åker tåg, men det finns det som pekar åt det hållet.

Brorsan och jag ska tillbringa helgen i Stockholm med ett besök på Globen i morgoin kväll som primärt mål. Anledningen till att vi ska besöka världens största sfäriska byggnad i morgon är att NHL-premiären även i år körs i Sverige och med mitt intresse för hockey och brorsans intresse för festligheter så bestämde vi oss för att göra slag i sak och åka upp. Matchen i morgon går mellan svenskkolonin Detroit Red Wings, som har närmre 10 blågula i organisationen varav i alla fall sex borde vara på isen under morgondagen, och St.Louis Blues som i truppen innehar svenskarna Alex(ander) Steen och stjärnan från fjolårets JVM Patrik Berglund. En premiär är alltid en premiär och därför väldigt svårtippad, speciellt eftersom den spelas på stor rink. Personligen tror jag att Red Wings kommer gå väldigt långt i slutspelet även i år, men det behöver inte innebära att man vinner premiären. St. Louis som de senaste säsongerna varit odugliga hoppas ju förstås på att förbättra sig och Blues har ett intressant lag men jag kan inte se att de skulle kunna räcka till en slutspelsplats. Blues är för övrigt ett av de klassiska lagen som aldrig mäktat med att vinna Stanley Cup.

Hotell Mornington i Bromma kommer inom kort få besök av två vilsna bröder...

Mats Sundin lägger skridskorna på hyllan. Ganska väntat men likväl vemodigt. Ingen svensk kan mäta sig med hans siffror i NHL. Sundin har vunnit precis allt utom det han kanske ville vinna allra mest nämligen Stanley Cup. Sundin har alltid varit en stor personlig favorit och en stark bidragande orsak till mitt i många fall sjukliga intresse av NHL. Jag minns så väl när Mats Sundin på egen hand i VM -91 (eller -92?) på egen hand kvitterade matchen mot Finland i med två mål inom matchens sista minut. Målvakt i Finland var en ung Markkus Ketterer om jag inte är helt ute och cyklar, och Ketterer gjorde senare många fina säsonger i Färjestad.
I vilket fall som helst minns jag denna match mot Finland väl eftersom jag direkt efter matchen, (som måste spelats på eftermiddagen) cyklade bort till min allra bäste barndomsvän Henke fylld av iver att på något vis få utlopp för min nyvunna kärlek för poängräddare Sundin. Vi beslutade oss för att spela landhockey på Bennys och Eva-Lenas uppfart (Benny fick vackert backa in KRC 797). Jag fick välja först vem jag skulle vara och valde givetvis att gestalta Mats Sundin varpå det var Henkes tur att välja. Han valde Glenn Hysén, Glenns landhockeytalanger till trots. Henke valde alltid Glenn Hysén därför att Glenn Hysén var en gud för oss småpojkar på den tiden. Men vad jag försöker komma till är att Mats Sundin är lika stor för mig nu (och då) som Glenn Hysén var på Stenrösets dagis i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Mats Sundin var den mest givne, och bäste lagkaptenen i Tre Kronors histria och jag lyfter på JOFA-hjälmen för nummer 13.

Just nu dundrar tåget in i ett sömnigt Katrineholm...

Var på bio i går kväll och såg den andra delen i Stieg Larssons triologi: Flickan som lekte med elden. Den var faktiskt ännu bättre än den första filmen. Väldigt mycket tack vare Noomi Rapaces roll som Lisbeth Salander. Rapace är som klippt och skuren för det kedjerökande datageniet Salander och dessutom är hon ganska snygg. Ser med spänning fram emot  den sista delen, Luftslottet som sprängdes.

Killen som spelar "Zala" i filmen jag nyss nämde har jag aldrig sett göra någon annan roll än ett riktigt svin.

Nä, nu får det vara bra denna tågresa. Om internetmöjligheter finns på Mornington, som för övrigt verkar vara beläget i ett industriområde i Brommas utkanter, så kommer jag att blogga på i maklig takt även under helgen. Nu får det bli en pilsner!

/~~/