I dag var dagen som var oundviklig här. En dag som för de allra flesta blivande föräldrar är en dag som till allra största del ses fram emot med glädje. Ultraljudsundersökningen som alla gravida kvinnor genomgår runt den 17:e graviditetsveckan. Som många av er vet så väntade vi barn även förra våren men att det då gick mindre bra. Katastrofalt illa faktiskt. Barnet som då låg i Johannas mage hade så svåra skador att vi fick avbryta graviditeten. Ett beslut vi aldrig har ångrat men saknaden efter vad som kunde ha varit, har varit fruktansvärd och det har inte gått en sammanhängande period på en timme någon gång utan att man har tänkt på det.

I februari upptäckte vi att Johanna åter var gravid och lyckan var förstås stor. Men så även ångesten och oron för vad ytterligare ett misslyckande skulle innebära. Det är lätt för folk vid sidan av att säga att "det händer aldrig två gånger" och " ni är ju så unga, det är bara att försöka igen". Inget ont mot folk som sade så, jag hade själv sagt samma saker eftersom det på ett sätt är så man kan tror att det är.
För det första så är det som så att det visst kan hända två gånger om, det kan hända hur många gånger som helst om man har den åkomman i generna som vi uppenbarligen har numera så ökar dessvärre risken för att det ska hända igen.
För det andra så spelar det ingen som helst roll huruvida man är ung eller gammal när man tvingas att genomgå vad vi gjorde, det är lika hemskt vem det än drabbar. Jag lovar. Och att det bara är att försöka igen, det låter ju simpelt men dessvärre fungerar det inte heller så.
Det är mycket som ska stämma in för att ett liv ska påbörjas. Dessvärre räcker det med något går fel någonstans på vägen för att det ska avslutas innan det ens börjat.

Sedan februari har vi alltså bävat inför denna dag. Ultraljudsundersökningen, eftersom vi aldrig kommer glömma onsdagen den 28:e maj 2008, nästan på dagen samma datum som denna dag. Det var då vi fick beskedet att det var ett mycket allvarligt fel på vår pojke.

Det var med darriga knän och en ångestklump modell värre i magen som vi gick trapporna upp till plan fem för mödravård och ultraljud. Ett år sedan sist och inte direkt några glada minnen i bakhuvudet. Det hela blev inte lättare av att vi fick vänta i den dryg halvtimme innan det blev vår tur. Barnmorskan, som inte var densamma som förra året, var väl påläst i vår situation och gjorde ett kanonjobb när hon förklarade lungt och sakligt hela tiden vad det var vi såg och inte såg.
Till vår oerhört stora lättnad så fanns det inte en enda grej någonstans som kunde ge upphov till någon som helst misstanke om fel. En sten i storleksklassen Mt. Everest släppte från mitt hjärta och en lika stor från Johannas.
Barnmorskan förklarade att allting såg precis normalt ut. Det är det allra vanligaste beskedet man får när man går dit. Nästa alla får det beskedet, vi fick motsatsen för ett år sedan så därför kändes det beskedet i dag som om vi vunnit på alla världens lotterier samtidigt. Man blir...rik....på något vis.

Nu är jag medveten om att det är långt kvar på graviditeten och mycket kan förstås hända. Men utgångspunkten ser betydligt ljusare ut denna gången än förra. Och förstås så hoppas vi väldigt mycket på att alla nio månaderna flyter på utan bekymmer så hoppas vi kunna visa upp en person som är så otroligt efterlängtad i oktober/november.

För de flesta var detta bara en tisdag, förvisso en solig tisdag, men likväl en vanlig tisdag. För mig och Johanna var denna tisdag kanske den viktigaste och bästa dagen hittils i våra liv.

/~~/