Detta kan mycket väl ha varit en av de segaste dagarna sedan tideräkningen startade.
Jag har bara längtat hem hela dagen och när jag väl kom hem så visste jag inte vad jag skulle göra så det blev till att ta på sig löparskorna och ge sig i väg en runda. Och det gick mycket bra faktiskt. Mycket bättre än väntat även om bägge vaderna var lika hårda som asfalten efter drygt halva sträckan. Men det är så man inte får ge upp. Det är då det ger som min gamla kompis Jonas alltid sa när det kom till att dricka upp den sista avslagna ölen längst ner i botte på folkölsburken.

I morgon ska jag arbeta på VikingLine. En monteringsline på mixer där jag är omåttligt populär eftersom mina följeslagare Lasse Sjuk och Frasse Larzén är placerade där. Jag undrar hur detta ska gå. Jag kan vara en knäckt man när jag kommer hem imorgon efter jobbet. Men i så fall är jag inte den enda. Jag drar med mig bägge smygvikingarna i fallet.

Jag vet inte om jag ska träna fotboll eller om det blir innebandy i morgon kväll. Det tål att tänkas på. Inomhussäsongen lider mot sitt slut så därför kan det kännas som om man borde passa på att träna någon gång itll inne men å andra sidan så får jag antagligen lägga innebandyn helt åt sidan när vi drar i gång utomhus för då är det helhjärtad satsning på fotbollen som gäller.
Jag bestämmer mig imorgon...

3-3 just nu i Victoriahallen mellan Nybro och Rögle. Och jag hade alla möjligheter att åka dit men tackade nej. Det känns lite surt nu. Men är huvudet dumt får kroppen lida som en lokal handlare sa till mig härom veckan.

Liverpool- Aston Villa sparkar igång snart. Det får nog bli till att titta på den. Ialla fall en stund. Hockeykväll börjar vid 21.30...

Har börjat få upp formen i Betapet på senare tid också. Det är bra det. Spelade riktigt bra tidigare idag vilket ni med all rätt skiter fullständigt i, men det glädjer mig ialla fall.

Jag tror att jag bevittnade någon form av kamphundsturnering när jag var ute och lubbade. Två diffusa gestalter med varsin hund,ingen av dom var särskilt respektingivande bör dock tilläggas,stod mitt emot varandra med ett avstånd på ungefär 10 meter och bara stirrade på varandra. Jag försökte flåsa fram ett vänligt hej när jag sprang förbi men det lät nog snarare som en svårt astmatisk dvärgpudel som försökte hävda sig genom att skälla, så jag tror att jag kan ha utlöst startskottet på kamphundsturneringen. Jag vände mig aldrig om för att titta då jag lider av kamphundsskräck.

Har varit fruktansvärt snussugen idag. Tror det är därför man har varit så seg.
Undrar i fall man någonsin kommer till det stadiet att man är så pass säker på sig själv att man tillåter sig att ta en snus? När i så fall? Snart?

/~~/