36 timmar och 32 minuter sedan jag spottade ut vad som är tänkt att bli min sista snus.
Det var efter att Martin Beck och hans gäng åter igen hade löst ett mordfall som innefattade en våldtäkt (eng: rape, för den kunnige så finns det ett alldeles utmärkt snus som heter just rapé) men som ganska väntat klarades upp framåt 23-tiden i på söndagsaftonen. När eftertexterna rullade så spottades den ut. En välplacerad lös Generalsnus spottades ut i toaletten och förgyller säkert livet just nu för diverse kryp i kloakerna.
Måndagsmorgonen kom som vanligt fortare än beräknat och när jag slog upp dom blå så var det med ett stort vemod och en väldig ångest jag trampade dom tre kilometerna ner tilll WWW. Det var också obalans i kroppen rent fysiskt då snusdosan inte låg på sin vanliga plats i vänsterfickan. Preparerad med nikotinplåster och tuggummin så var jag redo för denna arbetsdag, denna jävla arbetsdag. Upptäckte ganska tidigt att plåstren faktiskt gav en viss hjälp men jag undrar om det inte är lite annat än bara nikotin i dom där. Jag har märkt att saker i periferin har börjat röra på sig, saker som verkligen inte kan röra sig som pallställ,arbetsbänkar och dylikt. Väldigt skumt.
Dagen gick faktiskt och riktigt kritiskt var det bara en enda gång och det var efter lunchen då handen många gånger nervöst trummade på vänsterfickan utan resultat.
Jag cyklade hem, mäkta stolt över att ha överlevt en hel dag. Jag vågade emellertid inte cykla min vanliga väg (stora vägen) eftersom ( som jag tidigare var inne på) mitt periferiseende inte alls var att lita på och valde därför cykelvägen. Jag blev omcyklad otaliga gånger av småbarn. Det tog hårt på självförttroendet men jag bet i hop och tog mig hem.
Väl hemma hade Jojje fixat middag så då kändes allt ganska lätt, det blev en bit mat och sedan några Vänner avsnitt trots att handen fortfarande inte fattat att min vänsterficka numera innehåller lika mycket av värde som min plånbok så kändes det som jag hade full kontroll.
Nån timme senare var det träning och under själva träningen var det inga som helst problem. Jag bad min coach om att få slippa sista kvarten för att hinna ner till EIS-MIF andra halvlek och fick godkänt. Det var då det hände. När jag duschade trillade plåstret av. Jag kände en våg av panik svepa över mig men intalade mig att det skulle gå bra utan plåster. Det gick väl sådär. Jag kom på mig själv ett par gånger under matchen med att min mun,helt utan tillåtelse från hjärnan, pratade om saker som jag inte kommer ihåg idag. Jag tog en nikotintablett när jag kom hem och gjorde mig några varma mackor sedan var allt under kontroll igen. Dock var inte mackorna på GROVt bröd...(den var dålig, jag vet....)
I dag har allt fortlöpit ungefär som igår och just i skrivande stund känns det bra men jag väntar bara på att det där djävulska suget ska sätta in som det gjorde i går efter lunch.

Jag kommer att fortsätta rapportera här på bloggen. Absolut inte bara om det men räkna att avvänjningen kommer att bli ett stående inslag här....

EIS slog Madesjö med 2-1 igår! Bra gjort!

Träningsfritt i kväll. Jag undrar hur det ska gå. Rastlöshet och snuslöshet är en dålig kombination.

Nu måste jag producera...

/~~/