Och så var man då hemma igen efter en veckas supportande i Österrike. Dessvärre blev det inte en enda svensk poäng under vår tid i Innsbruck vilket var en stor besvikelse men samtidigt så är det bara att inse faktum att spelar man så uselt som man gjorde mot Ryssland, ja då blir det ingan poäng.
Jag tänkte sammanfatta veckan lite grand för er:

Observera att detta inlägget blev väldigt långt så spring och hämta en kopp kaffe innan du börjar läsa!

12 juni

Här började hela äventyret så smått med att Johanna och med tåg tog oss till Malmö för att träffa våra kumpaner på resan, Marcus och Ann-Sofie. Vi mötte dom på Malmö central och åkte därefter till eras lägenhet med ett gäng nyinköpta pizzor och inväntade mest morgondagen.

13 juni

Fredagen den 13:e... och jag skulle upp i luften. Fy fan. Jag tillhör det släktet som inte finner någon större njutning i att flyga. Det betyder emellertid inte att jag är rädd för att flyga för det är jag inte, däremot är jag livrädd för att störta. Nu gick första flygresan mellan Köpenhamn och Frankfurt utan några som helst problem och väl i Frankfurt efter att fått i sig lite mat så gick nästa flygresa (Frankfurt-München) av bara farten bortsett tidernas luftgrop som fick såväl mig aom övriga passagerare att snabbskissa testamentet i huvudet. Jag satt och drack kaffe i planet när gropen kom och på värsta serietidningsmanér så höll jag i koppen medans kaffet svävade en decimeter ovan för den. I serietidningar hade dock kaffet fallit ner i koppen igen, så var inte fallet denna gång utan mina byxor och stolsryggen framför mig fick ta värsta smällen. En amerikan som satt jämte mig skrev till och med ner situationen i sin dagbok (ja, jag sneglade lite på vad han skrev).

Väl i bundeslandet Bayerns huvudstad München så fick vi relativt enkelt tag i en minibuss som åtog sig att köra oss till Innsbruck vilket vi nappade på omgående. Det sades att det var ungefär 20 mil mellan städerna men jag ger mig fan på att han körde dom milen på 75 minuter. Fy in i helvete vad fort han körde. Jag kan inte det tyska vägnätet i huvudet men jag antar att det var Autobahn (eller något liknande) för folk körde så ofattbart fort så här fortsatte minnesskissningen på testamentet. Väl framme i Innsbruck gick det dock inte lika fort för vår vän chauffören men när vi efter en dryg timmes tur inne i staden började närma oss Camp Sweden så började man bli sugen på att komma fram och komma igång.
Då kom ett litet bakslag, det är konstigt för det kommer alltid några sådana vad man än gör, vi visste sedan tidigare att vi inte skulle få plats på campen och att dom i stället hade bokat in oss på ett hotell 300-400 meter fram svensklägret. Så var det kanske inte riktigt. Visst hade dom fixat ett boende till os men att nämna ordet hotell och detta gästhus i samma mening är väl kanske att ta i. Eichhof hette stället och var väl mer ett vandrarhem/bondgård som låg ettt par kilometer från campen och som antagligen var omodernt redan första gången Innsbruck hade vinter-OS.
Jojje tvivlade lite och jag fick lura i henne två ordentliga whiskypinnar för att det inte skulle bli ett bryt och min taktik lyckades
På kvällen gick vi ner för att kolla på campen och för att dricka öl i öltältet därnere där stämningen var helt sjuk så här dagen innan Sveriges match mot Spanien. Holland spelade på TV och det lärde jag mig tidigt att Sverige har en enda allierad (dom flesta andra bryr sig inte ett skit om vårt landslag) och det är dom orangeklädda holländarna. Sverige och Holland hejar på varandra så länge man inte möts och det var tydligt i öltältet när holländarna gjorde processen kort med fransmännen.
Och om Holland är våra allierade så är tyskarna det inte. Fast dom är det ingen som gillar i landslagsfotbollssammanhang. Alla vill att dom ska åka ut och österrikarna själva avskyr sin storebror nåt enormt. Dom har mycket starkare band med schweizarna.
Vi sov gott den natten med morgondagens uppgifter i drömmarna...


14 juni

Matchdag. Sverige- Spanien på Tivoli-Neu-Stadion i centrala Innsbruck. Vi steg upp i god tid och käkade frukost på gästhuset. Frukosten var det absolut inget fel på och vi började redan här inse att det var nog ändå ganska skönt att vi bodde en liten bit i från campen, ialla fall när man skulle sova för då var det tyst där vi bodde, det var det inte på Camp Sweden.
Vi drog på oss våra match tröjor och målade flaggor på oss och sedan åkte vi in till Innsbrucks innerstad som var helt avstängd till förmån för alla supportrar som skulle förfesta inför matchen. Fan Zone som det kallades var ett blågult hav redan vid klockan 11 på förmiddagen. För all del, inte bara blågult, spanjorerna var där med men inte riktigt i samma utsträckning som svenskarna. Det sades att ungefär 75 000 fans var där och utav dom var nog 2/3 svenskar kändes det som. Min gamla tränare Daniel "Dala" Fredriksson och hans sambo Martina Gustafsson befann sig i Innsbruck för att även dom se matchen, jag drog i väg ett SMS till Dala för att se om han var ölsugen, en minut senare möttes vi mitt i bland allt folk, han hade inte en hunnit svara på meddelandet. I bland är världen liten.
Ölen flödade och hejarramsorna avlöste varandra och stämningen var nästan sådär magisk som man hade förväntat sig framåt eftermiddagen. 

Spanjorerna var mycket vänligt inställda och drack öl och sjöng med svenskarna. Fotboll förbrödrar. Sannerligen gör den det för när det sedan var dags för alla tusentals svenskar att börja ställa upp sig i den marsch vi skulle vandra i till stadion så hängde många spanjacker med oss även om de allra spanjorerna gick i sitt egna tåg. Innan vi kom fram tillstadion och efter ett otal vätskekontroller och även diverse pissepauser (en trottoar såg ut som om den hade stått i hällregn i en månad) så stannade vi först vid Expressens buss där dom från taket slängde ut supporterprylar i mängder. Jag var bäst av alla i hela jävla Innsbruck på att fånga det dom slände ut. Det gick så långt att en gubbe med tysk (!) matchtröja stövlade fram och frågade om han fick ta lite grejer av mig. Det fick han inte med hänvisning till de frostiga relationerna alla länder har med tyskarna. Där emot gav jag en liten kille i svenska matchtröja något slags handske.

Väl framme vid stadion så var det säkerhetskontroll modell större och allt skulle kollas igenom. Vi hade videokamerna, vilket var förbjudet, med oss fast den gömde vi så väl i Johannas väska att den blev inte upptäckt. 

Tillslut satt vi då på våra platser på långsidan och bara inväntade spektaklet som inom kort skulle äga rum framför ögonen på oss.

Platserna var för övrigt sjukt bra, nästan mitten mitt bägge matcherna så det gjorde du bra Marcus!

Efter mäktiga framföranden av de respektive nationernas nationalhymner så blåste domaren i gång matchen som spanjorerna ägde i början och efter ett tag också tog ledningen i. Fernando Torres var målskytten och det kändes lite tråkigt ändå eftersom Sverige faktiskt spelade ganska bra. Nu dröjde det emellertid inte så länge innan Zlatan kvitterade spanjorernas ledning till ett öronbedövande jubel, vad man som tur väl var inte visste då var att detta var den enda gången man skulle få jubla på Tivoli-Neu under vår vistelse där.

Resten kan alla... David Villa sänkte Sverige med sitt 2-1 mål i 92:a minuten och då kändes tungt att vara på plats och titta på det röda hav av spanjorer som sjöng och skrålade.

Efter matchen stötte vi på Dala och Martina ännu en gång och beslutade oss för att gå ut och ta en bit mat tillsammans. Detta visade sig vara helt omöjligt efter som samtliga som var på matchen eller i stan eller i hela jävla Österrike tänkte samma sak så det var överfullt på varenda ställe så efter ett par timmars (!) traskande i staden så gav vi upp och skiljdes åt. Strax efter detta fick vi tag i nån sunkig pizza som fick agera kvällsmat åt hungriga och besvikna svenska magar.

Taxi-problemet var senare nästan ännu värre. För när alla hade ätit ville alla åka hem och då fanns det inte taxibilar/bussar till alla så det blev en jävla kamp om dom bilar som kom.

Efter någon timmes kämpande fick vi tillslut tag i en som körde oss hem och väl hemma var det sova som gällde. Utmattade efter en dag som började fantastiskt men som slutade lite mindre fantastiskt.

Ann-Sofie, en glad spanjor och Jojje

15 juni

Att åka till Tyrolen utan att åka linbana finns inte så därför beslöt vi att vi skulle åka upp i en som kallades för Muttereralmbahn och som gick 1600 meter upp. Jag tänkte med skräckblandad förtjusning på scenen i en James Bond-film där Jaws biter av en sådan wire och  korgen störtar mot avgrunden. Så dramatiskt blev aldrig denna färd då det mest på minde om att åka skidlift. Utsikten var dock fenomenal och Innsbruck låg vackert långt därnere. Vi käkade lite middag på restaurangen på berget och sedan åkte vi ner och konstaterade att det inte kunde vara så värst långt att gå hem så vi började vår vandring och fyra timmar och ett gäng felbeslut  senare så var vi hemma med ganska så svårt sargade fötter och behovet av en öl var stort. Kvällen fördrevs med kortspel och öldrickande.

16 juni

Ytterligare en mellandag som skulle fyllas med aktiviteter. Vi började spekulera i om vi skulle försöka ta oss ner till den italienska staden Bolzano eller om vi skulle försöka ta oss in i det lilla furstendömet Liechtenstein som bägga två låg ungefär 20 mil bort från Innsbruck. Vi gick till tågstationen och samlade på lite information och beslutade att vi skulle snacka igenom detta hemma om vilket resmål vi skulle ta och sedan förverkliga resan under morgondagen.

Dagen i övrigt veks åt Innsbruck där vi traskade runt och tittade på sevärdheter, balnd annat ett jävligt upphaussat gyllene tak, och käkade Sacher-bakelser på cafe och förståss så drack vi även en hel del öl på diverse uteserveringar i stan.

På kvällen gick vi upp till Camp Sweden för att titta på kvällens matcher i öltältet. Marcus och Annso skulle surfa lite på ett internetcafé där så Jojje och jag gick för att se om vi kunde hitta klanen Fagerström (bland andra Peters bror och far)som skulle bo på campingen. Vi hittade dom inte tyvärr. Det var då det hände... det var då jag fick syn på honom, sittandes vid en husbil med ett gäng kompisar. Nicklas Bäckström, Washington Capitals svenska stjärna.

Eftersom jag inte vågade gå fram till honom så lät jag situationen rinna ut i sanden.

Dock skulle det hela lösa sig på kvällen för Bäckström och hans gäng satt nere i öltältet och kollade på fotboll och då passade vi på att ta en bild med mig och honom. Mycket trevlig grabb dessutom. Och stark , fy in i helvete vilka muskler han hade. Fotbollsspelare i all ära för att spela hockey krävs det män. Stora starka män.

Vi tog också det lite udda beslutet att under morgon dagen ta oss till Liechtenstein via den österrikiska gränsstaden Feldkirch.

17 juni

Liechtenstein alltså. Ett litet litet land inklämt mellan Österrike och Schweiz dit inte särskilt många svenskar har rest. Det var lite det som fällde avgörandet i valet mellan Liechtenstein och Italien.

Vi började vår resa från Innsbrucks tågstation med slutstation Feldkirch. Tågresan gick bra och det fanns sannerligen en del oslagbara vyer att titta på genom tågfönstret. Den ena skidorten efter den andra passerades (jag antar att det är mer snö där på vintern dock) men vackrast var nog St. Anton. Efter knappt två timmars tågresa så var vi framme i Feldkirch och därifrån tog vi en vanlig linjebuss in i Liechtenstein med huvudstaden Vaduz som mål.

Vi åkte buss en halvtimme och under den tiden had vi mer eller mindre åkt igenom hela furstendömet. Vi klev av på busstationen Post Vaduz och började med ens leta efter ett juste matställe och vi hittade ett som vi kände såg ganska OK ut. Vi gick in och eftersom vi allesammans var hungriga så fastnade vår blickar i menyn på något som liechtensteinarna kallade för EM-burgare (även här red man en hel del på EM-vågen och kallade sig själva för "EM:s mittenland"). Denna hamburgare skulle serveras med bakad potatis och någon röra till det.

Vi fick in våra rätter och vid första anblicken så kändes det som om personalen hade behövt åka till USA på studieresa i hur man serverar en hamburgare. Det var ingenting på den föruton en skiva bacon, inget bröd,ingen dressing, ingen sallad, inte ens en sån där äcklig jävla saltgurka var det på. Till denna kötträtt serverades två delade kokta potatis som lämnade en hel del att önska i konsistensfrågan.

Nu var vi emellertid så hungriga att vi med gog aptit satte i os vår mat och det var faktiskt ganska gott när allt kommer till kritan. Mätta och belåtna bad vi om notan och det var här man började bli varse att detta inte är ett vanligt land vi hamnat i. Nästan 700 kr( 67.70 euro) var priset för fyra hamburgare utan bröd, två öl och två coca-color. Vi blev antagligen groteskt lurade eftersom priserna i menyn stod angivna i den lokal valutan schweizer-franc och efter som vi inte visste riktigt vad den stod i så fick vi här stå vårt kasst.

Efter att på ungefär en kvart ha gått igenom landets huvudstad och fotograferat det mäktiga huset Vaduz där fursten bor. Slottet ligger högt uppe på ett berg och tittar ganska majestätiskt, nästa som i sagoböckerna, ner över den lilla huvudstaden.

Efter att ha tagit diverse övriga bilder för att verkligen bevisa att vi varit där beslutade vi oss för att åka tillbaka till Feldkirch igen och därifrån ta oss tillbaka till Innsbruck igen.

Jag med Liechtensteins flagga i landets huvudstad Vaduz

 

18 juni

Matchdag igen, samma procedur igen. Bastant frukost på med den blågula skruden och måla flaggor på kinderna innan det bar av mot Fan Zone.

Denna gång stod Ryssland för motståndet och även för sällskapet innan matchen. Ryssarna var kanske inte lika kärvänliga som spanjorerna men för den sakens skull inte alls otrevliga på något vis utan bara väldigt...ryska. Dom var ungefär så som jag hade föreställt mig, dom gick runt med flaggor med björnar på och inte nationsflaggan som 99,9 % av de övriga flaggviftarna från alla möjliga länder gjorde, de drack hellre sprit än öl men jag såg inte en enda ryss som fått för mycket i sig utan alla var bara glada och såg fram emot matchen. Mathias Fagerström hade tagit tåget ner och tog en öl i hop med oss innan han försvann vidare.

Innan matchen träffade jag min nuvarande tränare Per och hans fru Annika och deras barn och med dom hällde vi i oss ett ganska imponerande antal öl innan vi började ställa upp oss inför marschen mot arenan. Precis när vi skulle gå så stötte vi ihop med den gamle handbollslegendaren Staffan Olsson som utan minsta bekymmer ställde upp på foto. Staffan var lång. Väldigt lång.

Anso,jag och Staffan Olsson

 

Marschen ner mot arenan var nästan ännu mäktigare denna gången och alla som gick med längs Innsbrucks gator ( som sidorna kantades av många tusen österrikare som imponerat tittade på när vi vandrade mot arenan). Halvvägs till arenan så stod där en polis av lite högre rang ( med tanke på hans fina uniform) och samtalade med en supporter om något. Jag gick förbi honom och frågade lite på skoj:

        "Do you wanna trade hats"?

        "It´s an easy trade for me"

svarade han och vips så var jag kungen av alla i hela marschen. Jag fick ställa upp på otaliga foton och låna ut min hatt till på ryssar och svenskar och för all del även österrikare som ville bli fotograferade i den. Jag är mäkta stolt över mitt byte fast jag undrar ändå hur mycket jag hade fått om jag hade sålt den till någon av de ryssar som var väldigt intresserade av att köpa den.

Mössan med stort M

 

När vi senare skulle gå in på arenan band jag en svensk halsduk runt mössan så att bara skärmen syndes eftersom jag var lite osäker på hur vakterna skulle reagera på att en svensk supporter hade en sådan mössa på sig.

Inne på arenan var stämningen på topp när vi anlände och alla kände nog att detta kunde bli en magisk natt med en klassisk match att tänka tillbaka på.

Redan när nationalsångerna sjöngs så kändes det att vi var i underläge. " Du gamla, du fria" sjöngs först med ett mäktigt gensvar från publiken. Men efter den skulle den ryska sjungas och jag kan ärligt säga att jag ryser nu, i skrivande stund, för vilken djävulsk sånguppvisning den ryska klacken bjöd på med en volym som jag tror hördes till hamburgerrestaurangen i Liechtenstein.

Ryssarna var sedan bättre på precis allt. De vann med 2-0 men ialla fall för oss som satt där så kändes det som om 5-0 hade speglat matchen bättre. Svenskarna var så otroligt odugliga i den matchen att man skämdes bitvis och när man senare tänkte på hur mycket pengar man lagt på att få se matchen ja då mådde man riktigt dåligt.

En galen taxichaufför senare så var i faktiskt hemma i ganska rimlig tid denna kväll, faktiskt tidigare än efter matchen mot Spanien trots att den började tre timmar tidigare. Vi var trötta och längtade hem och gick och lade oss och sov.

19 juni

Packning för hemresan. Hemresan var uppdelad i två dagar varav dagens huvuduppgift var att ta sig till München vilket vi med lätthet gjorde med tåget på eftermiddagen och sedan strosade vi runt i staden ända tills det var dags för att titta på när tyskarna spelade sin fantastiska kvartsfinal mot Portugal. Vi tittade på matchen i en så kallad "bierhalle" tillsammans med mängder av muntra tyskar.

Marcus och Jojje i en park i München inväntar hemfärden

 

20 juni

Efter kampen åkte vi snabb tåg ut till Münchens flygplats där vi sov några timmar innan vi vid 6.30 på morgonen flög mot Köpenhamn och efter det tog Johanna och jag tåget vid 11.30 till Emmaboda och vid strax efter 14.00 så klev vi av tåget vid stationen här hemma och traskade hem och packade upp, tände upp grillen och firade midsommar för oss själva innan vi totalt utmattade somnade mitt i Kroatiens dramaförställning mot Turkiet där turkarna uppenbarligen drog det längsta strået.

På det hela taget en helt fantastisk resa men det bästa är alltid ändå att komma hem.

Övrig information:
Kändisar vi såg förutom fotbollsspelarena på plan.
* Nicklas Bäckström
* Anders Timell
* Magnus Uggla
* Henrik Schyffert
* Staffan Olsson
* Börje Salming
* Fredrik Reinfeldt
* Lars-Åke Lagrell

/~~/