För ett par år sedan på jobbet pratade jag och Nicklas på jobbet om en utmaning i pingis. Jag tänkte tidigt att jag utan större svårigheter skulle slå honom. Dels för att jag inte trodde han var bra och dels för att han precis fått diagnosen sockersjukan (därav hans smeknamn: Den Sockersjuke Jävlen). Hela dagen gick jag omkring på fabriken och psykade mitt offer som verkade skrämd och jag kände att detta skulle bli en trevlig batalj i Flygthallen vid arbetsdagens slut. Många jobbarkompisar bestämde sig för att gå och se när jag gjorde slarvsylta av Nicklas. Det var bara det att när dom dök upp var matchen slut. För länge sedan.
Under uppvärmningen kändes det som att detta inte skulle bli några som helst problem och mina skruvservar som varit så effektiva under högstadiets senare del (den del då man vågade spela pingis i uppehållsrummet) satt som fläskläppar hela tiden. Fylld av själv förtroende gjorde vi upp riktlinjerna inför matchen. Först till tre setvinster och varje set spelas till 21 och förloraren pröjsar. 15 minuter senare kom Lasse Sjuk och de andra för att se matchen som då hade varit slut i fem minuter. Det visade sig att den sockersjuke jävlen hade mörkat hela jävla uppvärmingen och spelade bordtennis som en gud och fullständigt krossade mig. Solkara 3-0 (21-5,21-3, 21-6 om jag inte missminner mig) till Nicklas och förödmjukelsen var ettt faktum. Jag fick det tufft ett tag efter det på jobbet men efter något halvår föll det hela i glömska och drogs inte upp förrän idag när vi på väg tillbaka från matsalen,som idag serverade raggmunkar med fläsk, kom in på ämnet pingis och Lasse Sjuk såg sin chans att sticka kniven i mig. Han påstod nämligen att även han skulle krossa mig i pingis och så var det igång igen. Jag ringde Milan på Flygthallen och bokade tid vid kl.18.
Lasse Sjuk lovade att han skulle hämta mig vid 17.45 men dök inte upp förrän 17.53 i ett uselt försök att redan innan match försöka få mig ur gängorna. Det lyckades inte. Jag knaprade i mig fyra meter taggtråd på vägen till hallen och var laddad till max.

Reglerna var annorlunda denna gången. 7-setsmatch med set först till 11 stod på agendan och på uppvärmningen denna gång kändes allt annorlunda. Jag insåg tidigt att Lasse Sjuk inte maskerade någon form, alternativt att han maskerade den så in i helvetes bra att han sju dagar i veckan hade slagit Waldner, och koncentrerade mig på den mest grundläggande delen inom bordtennis. Få bollen över nät. Detta räckte långt. Mycket långt.
Efter ungefär tjugo minuters spel hade jag pulveriserat min arbetskamrat så till den milda grad att han inte fattat någonting. 4-1 i set och allt var som det skulle. Då gjorde Lasse misstag nummer två (misstag nummer ett var att möta mig överhuvudtaget) . Han ville ha revansch. Jag var om möjligt ännu mer taggad denna gång och beslutade mig för att göra allt i min makt för att även i denna match kamma hem segern då två raka sjusetsmatcher som resulterar i vinst aldrig kan bortförklaras. Även här var jag pinsamt överlägsen och precis som innan segrade jag med 4-1 i set. Lasse Sjuk var en bruten man och det var i detta läge han, på fullaste allvar, började skylla på bollen. Han påstod först och främst att detta inte var det märke han brukade spela med och lite senare även att det fans sprickor i bollen. Jag talade Lasse till rätta och efter ett tag var han tillbaka vid bordet för att varva ner med ett vanligt hederligt set till 21. Här rykte min kollega och hade mig ett litet tag i gungning men efter att återigen sett visionen framför mig av att ha vunnit även denna kamp beslutade jag mig för att göra slut på hans hopp här. Vinst även denna gång och numera kan Nicklas gärna hugga på mig efter hans förkrossande seger mot mig någon gång -04 men Lasse kommer för alltid vara ännu sämre än jag. Punkt slut.
Jag lägger härmed av med bordtennis.

I morgon blir det Harry´s med jobbet. Bowling och mat. Och öl...

Frasse Larzén och hans garde (innehållande bland andra pingisstjärnan Lasse Sjuk)på VikingLine har varit stora i korken idag och jag blev inropad dit i eftermiddags och möttes utav ett gäng pillimariska leenden. Ungefär i stil med när ett barn har tagit en chokladbit innan maten fast han inte fick fast ingen kom på honom. Smygvikingarna Frasse och Lasse hade hittat på ett nytt smeknamn åt Nybro Vikings. Rumpnissarna.
Dom ansåg att nybrospelarna lät som rumpnissar när dom pratade med varandra på isen.
Detta hade dom väldigt roligt åt men min första tanke var följande. Om jag har kallat dom för smygvikingar i ett halvårs tid nu och dom inte direkt har uppskattat det så kan jag nog ändå tänka mig att dom föredrar det namnet framför det dom nu kommer få. Smygrumpnissar.
Ett ord som i alla fall jag i allra högsta grad förknippar med homosexuella män som inte vågar komma ut.
Men är det vad ni vill bli kallade så. Fine by me...

Vincent Lecavalier... 5 poäng inatt och det var länge sedan någon hockeyspelare fick så mycket beröm som Gud fick i natt...

/~~/